Den guldbaggebelönade regissören Daniel Alfredson har pendlat mellan ljus och mörker i de produktioner han har åtagit sig. Han har regisserat allt från psykologiska thrillers till socialt förankrade dramer. Men hur ser han på regissörens ansvar när man gestaltar ondska eller destruktivitet - finns det en moralisk gräns?
– Ja, det gör det, absolut. Mycket, mycket tidigt i min karriär fick jag ett erbjudande om att göra en film som heter ”Roseanna”, som var byggd på en av författarna Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om kommissarie Martin Beck i serieromanen ”Historien om ett brott”. Jag fick också frågan om att göra ”Mannen på balkongen,” berättar Daniel Alfredsson.
– Jag hade stora problem med den historien eftersom det handlar om en man som förgriper sig på små flickor. Då var jag väldigt ny som regissör, så egentligen kanske man ska tacka ja till allt man får möjlighet att göra. Men jag tackade faktiskt först nej till det och sa att det kan jag faktiskt inte göra, fortsätter han.
Stöd av Gösta Ekman Inspelningarna av ”Mannen på balkongen” riskerade därmed att bli utan regissör, iallafall utan Daniel Alfredson. Men tack vare skådespelaren Gösta Ekman, som gestaltade Martin Beck i den filmserien, ångrade Daniel sig och tackade ja.
– Gösta Ekman och jag hade en nära relation. Jag betraktade honom som min gudfar. Han ville inte göra filmen utan min medverkan, förklarar Daniel Alfredson.
Detta fick Daniel att tänka ett varv till, men det var samtidigt en inre konflikt.
– Jag funderade på hur man kunde gestalta utan att ge sig in för mycket i det grafiska våldet. Och jag tycker att vi lyckades ganska bra.
– Men det var en stor konflikt för mig, berättar Beck-regissören, och konstaterar att Gösta Ekman var ett starkt stöd för honom i att ta sig an filmen och porträttera detta våld.
En militärövning
Att göra film är ett lagarbete med en ledare, regissören. Som ledare förvaltar regissören ett förtroende från beställaren. Daniel Alfredson tycker inte att den konstnärliga integriteten påverkas negativt.
– Film är det dyraste man kan hålla på med och den integriteten måste man bestämma sig för innan man tar ett jobb. Ska man vara krass så har jag tackat nej tio gånger mer än vad jag har tackat ja. Det kan vara historier som jag inte kan göra, eller inte vill göra.
– Den konstnärliga integriteten är en balansgång i relation till dem som äger projektet, de som vill få det gjort, och mig som regissör.
– Att göra en produktion är som en militärövning. Det är ett arbetsledarskap, att leda en grupp människor som ska göra sina delar. Alltifrån elektriker och sminkörer till skådespelare. Att få alla att arbeta åt samma håll är ett stort ansvar som man blir bättre och bättre på. Det finns ett stort mått av hantverk att göra film. En inspelning är en lång process.
Mörker och ljus
Många av de produktioner som Daniel Alfredson varit delaktig i har varit både mörka och melankoliska. Han tycker inte att det våld som skildras nödvändigtvis är de jobbigaste delarna i en inspelning.
– Att hantera de mörka sakerna får en snarare att uppskatta ljuset. Jag skulle snarare vara lite rädd att låtsas som att mörkret inte fanns. En film är en fiktion. Att göra en våldsam scen är oftast en teknisk sak, inte emotionellt.
Regissören knyter an till ”Roseanna” i ämnet och utvecklar sitt resonemang.
– Det är en scen där Martin Becks kollega Kollberg lämnar ett dödsbud. Bara tanken på att behöva ringa på en dörrklocka och kliva in till en främmande person och berätta att hennes dotter är död. Sådant kan kännas svårare.
Ett förtroendeuppdrag
Sedan ganska många år tillbaka delar Daniel Alfredson sitt liv med Birgitta Bongenhielm, som också är verksam inom film- och tv-produktion, och känd för bland annat dramaserien ”Bonusfamiljen”.
– Mycket av det som finns i ”Bonusfamiljen” kan jag och min fru relatera till, då vi båda upplevt skilsmässa. I de manus vi skriver tillsammans pratar vi alltid om att hämta något från våra liv. Ska man göra en produktion med trovärdighet så bör man ha varit med om saker själv.
Han invänder mot påståendet att båda arbetar med berättelser som ofta rör sig mellan ljus och mörker.
– Det är inte så att vi söker mörka historier. Sedan handlar det om vad som går att sälja. Det är tillgång och efterfrågan som styr. Någon måste ju titta på filmen, annars har den inte något berättigande.
Samvetet spelar roll som filmkonstnär. Det driver mer än begränsar som filmkonstnär enligt Daniel Alfredson.
– Om man har råd måste man tacka nej till sådant man inte vill göra, man måste tro på det man gör. Det är ett förtroendeuppdrag man får.
Älskar naturen För att återvinna stillhet och hämta inre energi beger sig friluftsmänniskan Daniel Alfredson gärna ut i naturen. Både jakt och fiske är intressen som han håller kärt.
– Jag har jagat i många år. När jag sitter på ett pass befinner jag mig i nuet. Att vara i naturen är ett tillfälle för mig att landa och få fötterna i jorden igen. Det infinner sig ett lugn.
Som regissör är han van vid att det kommer flera frågor om dagen som rör produktionsarbetet.
– Men ute i skogen är det inte de frågorna som jag funderar över. För mig är naturen viktig för återhämtning.
Känna för materialet
Daniel Alfredsons arbete inom film och tv stäcker sig tillbaka till början av 1970-talet, blott 14 år gammal. Då som skådespelare i ”Kvartetten som sprängdes” från 1973. Sedan dess har han utöver regissör varit filmproducent, regiassistent och ljudtekniker.
Han ser tillbaka på sin karriär med ödmjukhet och stolthet.
– Jag kan inte säga att jag ångrar någonting. Jag har haft förmånen att få välja det jag gör. Att tituleras regissör har aldrig varit viktigt för mig. Filmskapandet som yrke får inte bli viktigare än filmen.
– Jag har haft en princip att jag ska känna någonting för materialet så till den grad att ingen annan kan göra det här. Jag vet hur filmen ska se ut. Det har varit en ynnest för mig.
Filmkonstnären nämner filmen ”Tic Tac” som något han känner lite extra stolthet för.
– Den är bitvis våldsam. Men den tar upp mycket av hur det är att vara människa, med olika aspekter. Jag känner en enorm stolthet över att vi lyckades göra den med de förutsättningar vi hade.
– Jag är tacksam över det liv jag har levt så här långt och det jag har lyckats göra, både yrkesmässigt och privat.
Daniel Alfredson
Ålder: 66 år
Familj: Birgitta Bongenhielm och tre barn vardera från tidigare relationer.
Bor: I en villa på Lidingö
Kända verk: Roseanna, Mannen på balkongen, Tic Tac, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes.

